Jag tänkte på dig igår. Tänkte på hur jag tror du vill vara en bild av något du aldrig kommer bli. Hur din bild av hur du tror du är inte stämmer överens med verkligheten. Alla män verkar drömma om att vara den perfekta blandningen av gentlemannen i kostym, whiskeyn, vackra kvinnan, arty, cigarretten och den missförstådda konstnärsrebellen som är fast. Fast i verkligheten med mamma, fast i den grå massa, fast i sin egen hjärna med kvinnan som är perfekt som han inte vill ha. Vill slå sig lös, vill träffa den vilda och vara promiskuös. Jag vet inte. Jag blir trött.
Jag tror jag drömde att han var något annat bara för att jag ville. Jag såg ett fönster och ville öppna det. Jag hade en så stark längtan efter att vinden skulle ta tag i mitt hår och svepa det kring mina kinder. Värma min hud. Jag var så ivrig att jag inbillade mig att han skulle vara en orkan. En orkan som skulle svepa mig omkull om mina fötter. Haha. Jag skrattar nu. Jag skrattar för att det är så uppenbart. Så uppenbart att han aldrig ens känt en vindpust.
Jag ångrar inte. Ångrar ingenting. Det är dumt.
Jag tänkte på att han är som ett glas mousserande vin. Han visar bara glaset som bubblar. Utan flaskan och utan en sipp av drycken har man ingen aning om att han inte alls är Champagne…
